cykelola

Ja man är aldrig kaxig när man brutit ett lopp.

Jag är absolut inte knäckt vare sig fysiskt eller psykiskt men det var dock flera mindre roliga upptäckter igår.

 

Jag har i år ökat veckodosen från ca 3,5-4 mil/vecka till ca 5-5,5 mil. Jag tycker inte jag får in mer löpning per vecka och det som har blivit lidande är kvalitètspassen. Dvs intervaller av olika de slag. Oftast den träning som jag själv förespråkar och har gjort mycket själv förr om åren. Nu har den ökade mängden mest bestått av halvhårda distanspass. Motionärsträning skulle jag kalla det.

 

Nu skall det bli ändring på det och försöka gå tillbaka till den träning jag gjorde förra året.

 

Jag var lite nervös från kvällen innan och även på morgonen när jag åkte mot Laxå men så fort jag hade hämtat ut min nr-lapp så infann sig ett lugn och jag kände mig hur erfaren som helst när jag beskådade alla andra som förberedde sig på tävlingplatsen. Trivs tydligen på tävlingar men det visste jag väl nästan :-)

 

Det snackades lite om att det faktiskt skulle finnas tekniska partier på banan och nu när jag avverkat de första 28 km av banan så kan vet jag att de är ju inte där iaf. Jag tror att denna sträckning skulle vara grymt fint att cykla mtb på. Fin svängig stig.Lite negativt förvånad att det var så pass mycket grus och bred skogsväg de första 20 km men mellan 20-28 var det som sagt en grymt fin sträckning.

 

Gjorde valet ca 1,5 h innan start att ha det långa superunderstället på mig. Fel val upptäckte jag vid starten då det faktiskt hade stigit ett par grader och värre blev det när solen tittade igenom. Dröjde inte länge innan jag kände suget efter att dricka vatten och jag var ganska blöt på överkroppen.

Hade koll på pulsklockan och bromsade mig lite i början men gick ändå korta stunder på rött när det gick uppför. Ingen fara med det och jag lyssnade på flåset och kände mig aldrig orolig för att jag bränt för mycket krut. Efter dryga 3 km så kom första lilla motgången. Mitt icke opererade ben var stumnt vilket händer då och då men oftast på hårda underlag. Det sker liksom långt innan jag känner att att jag "gått över tröskeln". Jäkligt svårt att förebygga detta och någon ny operation blir det ju inte heller.

Fick släppa om några personer när jag tvingades gå uppför på en grusväg men efter några minuter kunde jag jogga igen och sen öka upp tempot utan att åter igen bli stum. Konstigt.

 

Vid flera ggr fick jag svårt att hålla rygg när det brantar på uppför men däremot kan jag hålla bra fart på grusvägar. Jag har blivit den löpare jag INTE vill vara men samtidigt är det ju så jag har justerat min träning.

Vid ca 18-19 km, ute på ännu ett parti med dålig grusväg så tappade jag sugen. Tänkte att är detta lopp ett sånt som asfaltslöpare kallar trail?? Mitt vänstra skenben började göra lite ont och framförallt så gjorde mina lår lika ont som om jag bestigit kebenikaise och sprungit asfalt rakt ner. Muskulärt ont alltså. Redan?? Efter 18-19 km?? Inge bra. Trippa stig gick väl okej för jag var absolut inte energi-torsk. 

Tänkte fortsätta till 34 km för där var en vätskestation. 

Vid 28 km stod det ganska mycket publik så jag ställde frågan om nån snart skulle åka mot mål. Fick ett JA. Klev av där.

Reprtage från NA. Jag syns väl på nån bild

http://na.se/nyheter/laxa/1.2946637-tradition-med-lopning-pa-munkastigen

 

Jag kan vrida o vända på det här hur mycket som helst men jag lyssnade på kroppen. Insåg att det inte gick som jag ville.

Kunde ha pressat mig i mål men till vilket pris det hade blivit vet ingen. 

Från och med idag blir det ändring i min träning för så här vill jag inte vara.

Jag vill ju vara så här :-)

 

Jag har som sagt förespråkat HIT under alla år. Nu gör jag det inte och upplever att jag inte är där jag vill vara. Nu har jag långt till dolomiterna men Kilsbergen får duga som substitut. Mer branta back-intervaller. Tillbaka till cykelträning fast med löparskor. 4or, branta back-intv, ett o annat distanspass kanske men fokus på det intensiva. Än finns tid till förbättring.