cykelola

Idag åkte familjen + Jobbarkompismats ner mot Norrköping för att deltaga i en av deltävlingarna i ovanstående tour. Inte Sara och Nora förstås men Sara blev ordentligt sugen.

Mats och jag skulle ju springa 21 km terräng. Om man säger asfalt fattar alla hur underlaget är men i ordet terräng döljer sig så många olika underlag och kuperingar. I detta fallet så började det fint med fina breda stigar som övergick mer o mer smala stigar med ljung på sidorna. Ganska svag kupering de första 6 km men sen gick det mycket nerför mot 10 km. Väl där börjde två jävligt ordentliga klättringar varav den ena hade ett rep på sidan för extra draghjälp och stöd för det var INTE ett parti man ville ramla bakåt på.

Berghällar, grymt fina stigar av olika karaktärer och sen kom den grymt jobbiga sista kilometern. De hade varnat/flaggat lite inför loppet att det skulle avslutas jobbigt. Det gjorde det. Det var ett antal hundra meter över en blöt och grymt tung mosse. Fan vad det sög.

Vad fan lär jag mig inte för??!! Varför skall jag alltid tjurrusa iväg på en tävling för? Även idag brände jag mig de första kilometrarna och det tog väl 3 km innan jag skulle börja släppa av på farten men då är det ju för sent.

Lufsade, småjoggade och gick en kort bit och jag tänkte att jag kunde invänta Mats.

När han joggar förbi mig får jag slita för att hålla hans kloka, något lägre fart än mitt utgångstempo. Jag ser på pulsklockans display att jag ligger ovanligt högt med tanke på hastigheten. Jag behöver ingen hjälp av Einstein för att räkna ut att kroppen fortfarande jobbar med syreskulden.

Det tar några kilometer innan pulsen sjunker och benen börjar vakna till liv. Jag hinner bara tacka Mats för att han tog det lugnt när jag kämpade med att hålla hans "rulle" och vid en utförslöpa vid dryga 7 km rullar jag bara på utför. Mats och några andra bara försvinner bakåt utan att jag behöver jobba för det. Jag måste ha blivit bättre på att springa utför alltså. Gött!

Strax efter att jag hängt av dom så kommer samvetet ikapp mig för jag kände mig taskig mot Mats som så snällt tagit det lugnt för min skull utan att jag bad honom och så hänger jag bara av honom så där. Nä jag stannade och väntade in honom vid stationen och sa ungefär så.

-Det är lugnt svarade han, kör du.

Då kändes det bättre och det gjorde jag.

Med lätta steg och ett leende... NOT!!

Sara berättade att när den imponerande Andreas Svanebo sprang där jag är på bilden ovan så såg det ut som underlaget var afsalt i utförsbacke. Ser det inte ut så när jag springer där oxå? :-)

Jag blev lagom slutkörd i benen och tappade tryck/ork/löpsteg efter ca 17-18 km av de  21 tuffa km. Den där mossen på slutet förresten. Jag joggade ca 10-15 meter i den innan jag stöp framlänges. Sen gick jag men den kändes aldrig lätt.

Jobbarkompismats kom 9 min efter mig men han, precis som många andra, sprang lite fel idag. Ingen har sprungit vilse men flera har gjort små felspringningar. Det gjorde jag med, 2 ggr.

Duration	1:52'08
Peak heart rate	173 bpm
Average heart rate	167 bpm
Minimum heart rate	147 bpm
EPOC Peak	571.7 ml/kg
Peak Training Effect	5.0 - Over-reaching
Calories	1444 kCal

Pulssnitt på 92,7 % av max :-) Behöver jag köra 4x4pass imorgon då? :-)

---

Avslutar med en sjuk bild på Nora. Hon ser helt knäpp ut men hon gjorde det varken innan eller efter jag tog bilden.

Ikväll tänker jag lämna sara hemm själv. Jag skall gå på sena bion och äntligen se The avengers. Undra om jag kommer att orka hålla mig vaken.