cykelola

Sitter nu och bevittnar blixtrarnas skådespeleri över bergen. Vilken tur att de inte var där samtidigt med oss.

Förra veckan sa en man till mig att "varje framgångsrik förlossning är ett mirakel." Det är ju sant för det kommer då ett nytt liv till världen men det går inte alltid som man tänkt sig. Två bekanta till oss fick lite problem med deras men nu några dagar senare har de(och alla vi andra) fått beskedet att det inte är något fara på taket. Allt är lungt och ser ut för att kunna bli helt normalt. Ett mirakel alltså. Våra tankar har funnits hos er hela tiden.

Idag blev det en lite längre sväng i bergen och redan påvägen dit höll vår grupp på att bli nedmejade av en skåpbil. Chauffören ursäktande sig till mig genom rutan men ändå...Hur kunde han missa vår grupp då sikten var god vid platsen. Jag hade tänkt att mosa på i de längre stigningarna men två tunna, förmodligen grymt lätta spanjorer förstörde min planerade träning i den första klättringen på ca 300 stigningsmeter. De lade sig på hjul, pratade lite med varandra under tiden jag hoppas på att jag kunde skaka av dom. Med ca 500 meter kvar till toppen så gled de förbi, (jag uppfattade det som de hånlog oxå) och när jag nådde toppen vände de neråt igen. Precis den taktik jag skulle ha använt mot någon fet motionärstysk.
 Inte fasiken höll jag mig under mjölksyratröskeln som jag hade tänkt heller....

En härlig varningsskylt
Vinflaskodling?

Mer höjdmeter och en långfika senare så var jag nere på platten. Jag lämnade gruppen i den långa klättringen från byn Soller upp mot puigen. Väl nere så kändes det fortfarande bra i benen och sista milen så orkade jag hålla mig över 40km/h hela vägen. Försökte även till med lite spurter sista kilometrarna men det ville inte benen. Inte så konstigt kanske då dagens pass varade i 5h o 20 minuter på de ca 150 km som avvekades. Tack vare dem så passerade jag även 100 mils vallen här nere. Inte för jag hade tänkt på den om det inte hade vart för några andra svenskar som har/hade det som mål med deras resa.
Jag fick förresten mjölksyra i benen av att gå i trapporna upp till vårt rum på andra väningen efter maten. Kan de ha varit något jag ätit??

Imorgon väntas nog ett lugnare distanspass för att orka med två lite tuffare pass innan man åker hem så man är maximalt nedbruten när man stänger in sig i flygplansburken med en massa snoriga hostande människor.

ciao