cykelola

Farsans arbetsfordon är lite större än min snöslunga :-(
Rubriken hänger ihop med dagens pass men vi börjar väl med gårdagen istället för då gick träningen bättre.

 Då körde jag ett inomhuspass pga plusgrader. Ja är ingen älskare av minusgrader men när det ligger en massa snö och sen blir plusgrader blir cykling ett jobbigt och svårt alternativ. Sambon som är sjukskriven på grund av bältros (låter värre än vad det är) valde att åka till Ånnboda för skidåkning. Jag misstänkte att skidspåren skulle vara sladdriga och att min valla-tejp inte skulle funka något vidare så det fick bli träningslokalen. Där fick jag för en gångs skull till de där tunga intervallerna som ska vara så nyttiga. Tungt motstånd och låg kadens i sann Darvell anda funkade bra och då är det  heller inga problem att låta fantasin flyga iväg mot kommande tävlingar. Igår flög dom till Åsarnas mtb-tävling.

Idag vaknade jag till snöblandat regn, perfekt crossväder men inte bra för vinterhoj och distanspass. Detta oväder slutade lagom till min avfärd då det sista jag sa i hallen var " Vilken tur man inte är proffessionell åkare och måste ut oavsett väder". 5 min senare började det regna igen för att avta dryga 2 timmar senare. Första halvan av passet satt jag och retade mig på min kloka replik innan avfärden. Innan jag ens lämnat stan upptäckte jag att jag gett mig av utan glasögon. OK, det får funka ändå tänkte jag och en timme senare kom upptäckt Nr.2. Jag hade glömt plastpåse mellan skorna och skoöverdragen och vattnet började sippra in till strumporna. Då dagens tur var planerad till Hjortkvarn, i de södra delarna av Närke, för att träffa farsan så passerade jag ju fasters blomsteraffär i Pålsboda. Där fixades plastpåsar samt dagens första foto.
klicka på bilden för större bild. Då var det två mil kvar till farsan som skulle bjuda på kaffe i skogskojjan. Strax efter jag lämnat P-boda så var jag tvungen att ringa far och be han ta med ett superunderställ och en cykeltröja till jobbet för jag började bli genomsur. Enda sättet att hålla sig varm under dagens pass var att hålla farten (pulsen) uppe. Väl ute i skogen fick jag vänta ca 10 minuter på hans ankomst och det räckte för jag skulle bli så där ruskigt kall. Ett klädbyte och lite kaffe hjälpte föga men en liten tröst var att det nu hade slutat regna. Det blev att starta med hög fart för att få upp värmen och de första minutrarna tänkte jag att jag skulle ringa hem så Tina kunde förbereda ett varmt bad. 5 minuter senare kändes det som att en varm dusch skulle räcka och ytterligare 5 min. så var jag så varm att jag snarare tänkte på att duscha svalt när jag kom hem. Efter de 10 minutrarna var jag som en disktrasa, blöt, sladdrig och illaluktande. På ett normalt distanspass brukar snittpulsen bli mellan 120-130 slag inkl. några pissestopp. Resan från Hjortkvarn till Örebro på 1h 45 min snittade jag 154 slag i minuten ( 145 på hela passet 3:50h) och det hade varit kul med en cykeldator för det gick rätt snabbt oxå. När jag var i utkanten av stan kom den där bekanta känslan av att ha tömt mig helt på glykogen och väl inne i hallen fick Tina hämta en pall till mig. Det var t.o.m. nära att jag tog hissen en våning från cykelförrådet till lägenheten.
Nu har det gått några timmar och efter en recovershake, mat som är bra för blodvärdena (fan va sjuk man är) och ett ca en timmes besök på fiket som ligger runt hörnet så är jag nästan som en normal människa. (Ja ja, spar på de spydiga kommentarerna.) Dock är mina ben trötta och sega. Kan det vara nåt jag ätit?

En natt med dropp så är man som ny. Träna på därute.