cykelola

Tänk vad det kan svänga ibland. Jag vaknade tidigt igår morse med en klump i halsen (bokstavligen), en lätt svidande känsla i svalget. "jaha, nu är det min tur att bli sjuk" tänkte jag. Inte så konstigt då man hör om folk som är sjuka överallt men peppar peppar jag har klarat mig sedan oktober. Denna känsla befann sig där hela dagen och jag bara väntade på att jag skulle börja känna mig seg och hängig oxå. Igår kväll då det stod högintensiva intervaller på schemat så tänkte jag så här: oavsett om jag vilar eller bara tränar lite lätt så blir jag sjuk om kroppen har ställt in sig på det, men att köra skiten ur sig med samma utgångsläge är inte smart. För några år sedan satt jag på akuten den 23:e dec med bröstsmärtor p.g.a att jag inte lyssnat på kroppen och nu är man ju gammal och vis :-) Så igår körde jag lite lättare intervaller runt, eller på tröskel, med lite mer betoning på styrka än kondition. Sen var det bara hem och se om kroppen ville bli sjuk eller hålla mig (sig) frisk.
Vaknade imorse (vilken tur) pigg som lärka. Okej, en ganska morgontrött lärka men ändå. Tydligen var immunförsvaret starkt även denna gång då allting kändes ok, så tillbaks till tränings-schemat nu och kvällens distans med 3x10 min fartökningar inbakat. Under dagen idag så har det kommit ned ca 2-3 cm snö så vid varje bilmöte var det blivit ett balansnummer när jag gick ur bilspåren och ut i snömodden. Fartökningarna blev mer som tempokörningar trots snön. Kom på mig själv under den första intervallen med vidöppen mun, dregel i mungipan och 38km/h på cykeldatorn trots dubbat och tung vinterhoj. Jäklar va kul! Tänk om alla pass kunde kännas så här...Det var där någonstans cyklister som Jens Voight, Vinokourov och andra storheter dök upp i skenet av pannlampan. Dom var i en utbrytning och jag var med dom. Ca 25 minuter senare startade jag den andra "fartökningen" och nu visade datorn inte samma hastigheter. Kunde det vara slakmota, eller motvinden? Det kunde ju inte vara benen för dom var ju bra nyss...bilder från sollerö-loppet 2006 kom upp med lite mindre stjärnor som Ingeby, Lindgren m.fl. som jag denna gång var loss med. Nåja, samma vidöppna mun, nytt dregel, mer snömodd. Kämpa kämpa!
Tredje och sista intervallen tror jag att jag var loss med Gudrun, Kerstin och Tjock-lars som alla tre hade bråttom till Ica innan det stängde. Det enda siffrorna som imponerade då var nog pulsen förhållande till farten.
Summa summarum: Jag är frisk (fysiskt iaf), blir nog ingen tempo-cyklist, i mörkret kan ingen se dig dregla.
Hej hopp.