cykelola

Ja så här i förkylningstider finner man tid för annat så som inredning med inkluderande IKEA-besök som resulterade i en förbättring av förrådet. På väggen mittemot hänger två hojjar på ett SILVAN-inköpt tak/golvställ för cyklar.  Som synas på bilden packar man ju snabbt in de viktigaste först. Hjälmarna! (O nej, det är ingen pik) 
Jag uppskattar verkligen att gå på stan eller åka till stans stora köpcentrum för det händer inte så ofta nu för tiden när båda i familjen vill cykla så mycket som möjligt. Dock kommer prestationsångesten ifatt så fort man kommer hem för allt jag egentligen vill är att få träna. Älskar verkligen att få svettas för träningen är inget som dykt upp i mitt liv med cyklingen utan den har alltid funnits där. Har fortfarande kvar min första lilla pris från 1984 då jag var sex år och tydligen kört någon skidtävling som bara finns kvar i minnet pga denna glaspokal. Sedan dess har det tränats flitigt i just skidor, terränglöpning, boxning, kamp jiu-jutsu, och cykel. De senaste åren har ju mountainbiken legat i topp men hjärtat slår fortfarande mycket för boxningen. Gillar den tuffa träningen med kombinationen av smidighet, explosivitet, kondition, styrka och tekniken. Den stora nackdelen är naturligtvis att det inte är så nyttigt att mota slag mot huvudet även om man har "stora mjuka vantar" på sig. Tänker nog ta tag i boxningen igen när min tänkta karriär på hojen är slut vilket förmodligen kan ta många år då nu är i usel höstform.
Trotsade dock alla förkylningssymtom idag och trampade runt i Kilsbergen med 7 andra mtb:are och det är alltid skönt att bara köra runt och njuta av naturen och av kaffet efter passet. Kanske inte så nyttigt men va fan... Har man försökt att dra ihop till en sån här socialsväng så ställer man ju upp. Stanna hemma och lasta över ansvaret på nån annan är inte min stil. Dessutom försov jag mig så jag missade de två avsnitten av Family guy imorse :-(  Dessutom drog ju damtennisen ut på tiden så man bara kunde visa sista 5 km av dagens cykel-VM. Fasiken att tjejer alltid ska ta så lång tid på sig...

En riktig vilovecka väntar förmodligen och då det kommer att finnas tid till cykelvård, sponsorfjäsk och test av ny kaffesort. Ryktas oxå om att svärfar har en espressomaskin som inte används så den skall jag få vid nästa tur till Karlstad. Blir en perfekt uppgradering från moccabryggare till riktig espresso. 
Har oxå köpt en Nasaline. Skidlandslaget kör med det. Måste ju testa om det hjälper men vad det är sägar jag inte.

Host o snor på er, friskusar.
 

Nu har en liknande stress kommit som brukar kännas i kroppen i mars-April. Att tävlingarna snart är här. Det känns samtidigt lite konstigt för mentalt har jag nyss avslutat den mer seriösa delen av säsongen. Cykelcrosstävlingarna är snart igång med koskällor, pommes med beanäs och massor massor av galen publik. Ja inte här i sverige men i Belgien kanske. Tävlingarna här hemma får man vara glad om det står några snorungar på sidan och skriker glåpord efter en.

Har kört rätt bra i veckan med styrketräning, spinning ( oh yes), löpning och idag var det tänkt att köra lite tuffare cykelträning men vaknade med en svidande hals så det blev lite lätt rullning i 20 minuter sen glappade vevarmen och ingen passande insexnyckel fanns i bakfickan :-(
Vill inte bli sjuk igen. Har redan haft en rekordsäsong när det gäller sjukdagar så nu får det vara nog med sånt skit.  Jag vill ju vara frisk på söndag för då hoppas jag att det kommer upp många mtbcyklister till Ånnaboda (10:30 senast) för att köra en lång, fin, social sväng i Kilsbergen.
När jag sitter här och vill delge veckan så kommer jag inte på nått roligt vilket får mig att känna mig jättetråkig. Jobb på dagarna och opretantiösträning på kvällen. Jag är gråååååå...

Hoppas snart på trissvinst, solsken och babes!!

Oj shit va jag fick jobba på den rubriken. Låter som en låttitel va?

Ja som bilden visar kan man nu slappna av med prestationsångesten för den seriösa biten är avklarad. Den fick ett snöpligt slut bara så det är ju tur att privatlivet utanför cyklingen (hur stort det nu kan vara??) fått sig ett riktigt lyft.

Igår, lördag kördes "sista chansen" i Ramnäs, ett av säsongens sista racerlopp och det var egentligen denna tävling som förra året gjorde mig så biten i GP-lopp. Även i år kändes benen bra och det var lika nervpirrande att köra i klunga, i hög fart genom kurvorna. Nu uppkom en annan konstig känsla som jag aldrig tidigare upplevt under alla mina cykelår. Fingrarna domnade bort helt så jag knappt kände broms/växelreglagen och i detta typ av lopp där det är A och O så klev jag av av säkerhetsskäl, både min egen men framförallt alla andras. Vill inte vara orsaken till en klungkrash. Kom bara på två anledningar till varför detta kan ha skett och jag har sänkt styret med två distansringar vilket kan ha gett en lite större belastning på händerna. Nr.2 är att handskarna, mina gamla gamla favoriter som jag blivit trackad för i åratal inte har någon större mängd stoppning som kan skydda de nerver som löper inne i handen. De handskarna vilar nu i en grön soptunna i Ramnäs så nu äntligen Peter, Matte o framförallt du Jonas....Dom är borta nu.

Långbilresa från Ramnäs till Uddevalla med sällskap av en dalmas i bilen gjorde timmarna lite kortare. Ja det är ju kul att bara lyssna på dalmål så skrattar man. Henrik Öijer från Falun åkte nämligen med oss då hans kompisar inte ställde upp fick man ju vara snäll. Dessutom bjöd han ju tillbaka genom att berätta mycket värdefull info om många konkurenter och några utlandsproffs då detta är en man (pojke) med många kontakter inom cykel.
Dagens mtblopp i Uddevalla var cupavslutning i svenska xc-cupen och jag gillar verkligen den banan så förhoppningarna var ganska höga trots att jag rätt nyligen varit sjuk. Banan är kuperad och rätt teknisk och förra årets SM gick på nästan exakt likadant där och då blev det fina minnen därifrån, en 8e plats. Dagens lopp i kort summering lyder: lugn start, färdig att kliva av på varv 2 av 6, fortsätter, det lossnar, många småmissar, missarna blir större, missarna blir krasher och en avslutande (lite otäck) krash gör att jag kastar in handduken. Landade snett på bröstkorgen och det gjorde ont så det fick vara nog. 2 dagar, 2 tävlingar, 2 brytningar...Nädå ja e inte bitter.

Helgens stora överraskning var iaf att jag hade bokat en svit till mig och Tina på Carlia Hotell för vi firar nämligen 4 år tillsammans denna helg och hennes min var obetalbar när vi klev in i rummet på sjätte våningen och märkte att " oj va stort det är..."  Bra utsikt, röd trampad druvjuice och en jaccuzzi var tydligen ingen bra uppladdning med facit i hand men mysigt var det.
Nu skulle egentligen höstvilan ta vid men några stollar har uppfunnit en cykelcrosscup så höstvilan får bli i december tror jag. Om jag har tid då.
Ciao

Väldigt ofta när jag är ute och cyklar (bokstavligt talat) så tänker jag " Ah, detta får jag inte glömma att delge på bloggen" men hälften av gånger sker just detta. Därför blir det nu en kort tillbakablick till söndagens mtb-pass.
Jag var ju ute och irrade omkring på både kända och okända stigar i Kilsbergen då jag kom fram till ett litet torp som var omringat av ett gräsfält, mitt ute i ingenstans. Jag slogs direkt av att det var så tyst. Väldigt tyst. Inga fåglar hördes, inget vindbrus, ingen fordon som brumma nånstans. KNÄPPTYST. Var tvungen att testa tystnaden genom att säga HALLÅ och lyssna på ekot... Glad åt tystnaden åkte jag vidare och det roliga kom när jag väl hemma kollade på karta var jag hade varit nånstans. Torpet hette Skrikarboda!
Idag har jag hämtat mina nya tävlingskläder, Tröja, väst och byxor. Vi Almbyiter var ju snygga förut men nu kommer vi att ha snygga kläder oxå :-)
Nu är förkylningen borta. Inte snoret. Det sprider jag dagligen när jag, som idag t.ex, går och jobbar med motorsåg och drar ris. Det känns i benen att dra sly, ris, mindre träd fram till närmaste väg så lastaren kommer åt att hämta det. När man gjort det några timmar så underlättar det om man ser det som träning. Blir lite lättare att motivera sig liksom.

Körde KM i tempo i måndags. det första riktigt hårda passet efter min snorperiod. KM stod antingen för klubbmästerskap eller Karlslunds mästerskap. Då det främst är en skidklubb som jag icke är medlem i så var det nog ett KM open men det kvittar ju. 12 stycken var det iaf som startade med 1 minuts mellanrum och körde 17,8 km och som avslutning hade Ånnabodabacken, en stigning på ca 150 höjdmeter. Jag tänker nu erkänna en sak som jag kan få äta upp senare men va fan.... Han som startade före mig hade en biltemaracer och då dömde jag honom (tyst inombords förstås) efter den. Tänkte att han ska jag bara ikapp. Han spöade mig med ca 1,5 minut! Jag fick senare berättat för mig att han är skidåkare och kommer bland de 100 första på vasaloppet så han har en hyffsad motor.
Det viktiga är att jag slog stadens två skrävvlare och snackpåsar (Dieter & Dieter) 4 sekunder resp. 37 sek. Utan den avslutande backen hade det nog varit omvända siffror, de före mig alltså.

Nu har det varit två rätt lugna dagar på mtb så imorn får det nog bli ett hårt racerpass för att varva upp den igenslöade kroppen till helgens dubbelrace.
Tjing tjopp

Börjar ana slutet på säsongen och denna bild ger mig positivt minne från den. Känns lite trist att jag bara ska kunna glädja mig från ett toppresultat.

Vi backar dock bandet bara några dagar till i fredagskväll då jag skulle ha en kort cykelpresentation och sedan lite föreläsning för ett företag som sponsrat mig denna säsong. Ca 30 personer som inte hade spottat i glaset innan och många hade målsättning att gå på krogen efter mitt prat och middagsbuffèn. Var beredd på mycket dumma frågor och ett högt allmänt sorl i lokalen men ack så jag bedrog mig. Knäpptysta och bara seriöst bra frågor. Chocken har inte lagt sig än.
Igår var jag langningshjälp vid Långa lugnet i Falun, det sista långloppet för i år. Jag går verkligen igång på att ge tider, langa flaskor och psyka konkurenterna som sliter. Fast ännu roligare är det att göra samma sak på korta xc-lopp då man kan ge langa & psyka oftare. Jag håller ju på att avsluta en jäkla förkylning så att starta igång med en tävling hade varit dumt men det kliade lite i benen, särskilt när alla efteråt sa vilken bra bana det hade varit. Suck!
Idag stack jag ut själv för att köra lite härliga stigar i Kilsbergen för även om man lagt ned åtskilliga träningstimmar där så är en stor del fortfarande outforskat. Det var utlovat regn idag men jag klarade mig i nästan tre timmar innan det började och det gjorde inte så mycket heller för det var bara småstänk. Stigletningen då? Jo jag tänkte köra några stigar som klubbens cyklande orienterare (Jonas V) visade tidigare i somras men minnen hade svikit mig och jag gled iväg på flera stigar i tron att det var just den som han guidat mig på tidigare. Efter ca tre-fyra felkörningar hittade jag tills slut rätt och färden mot resturangen i Ånnaboda för ett obligatoriskt kaffestopp kunde fortgå.
I dagens sista utförskörning skedde en sån där vurpa som man önskar att någon lyckades fånga på film. Ganska hög fart framåt över ett sankt/mossigt/blött område som var ca 5 meter lång och tog hela stigens bredd. I slutet sjönk framhjulet ned och en relativt långsam resa över styret blev ett faktum.
Tänkte under hela dagens pass att höstpassen är rätt härliga! Lagom teperatur och inga insekter som kan flyga in i öronen och lövverken minskar så man får bra utsikt när man kör upp på kullar som t.ex Rusakulan.
Körde ca 3:40h och drack 0,75 liter. Inte inräknat en kopp kaffe då iofs. Det är lagom va?
Nu ska snoret bort så man kan träna som man vill.

Nja, återanvänder (så miljövänligt) en gammal bild men riktigt den färgen har inte snoret den här gången men det finns massor av det. Snorar, fräser och äcklar mig mest hela dagarna fast det sistnämda kanske inte var en nyhet?? Det ännu mer äckliga är att det produceras så intensivt med snor just nu att om man på sportmannavis sätter pekfingret mot den ena näsborren och andas ut så syns resultatet ut ur den andra näsborren. Denna charmiga procedur är en självklarhet under sportevenemang och ingen tar särskild notis om det men om man är arbetsklädd och gör detta stup i kvarten så blir det till slut lite äckel päckel. Har (barnsligt nog) upptäckt att det nu funkar att låtsas vara kulspruta med näsan då den där guggan aldrig tar slut så är det bara att blåsa på ur näsborren till lungan är färdigtömd. Näsan blir det inte. Allt ovanstående blir lite mindre äckligt om man vistas utomhus :-)

Hur går det på cykelfronten då?? Ja va f-n tror du. Har varit den värsta säsongen hitintills med sjukdomar och måste nu ställa in mitt deltagande i långlopp nr två denna säsong. Skulle kunna göra någon sällskap runt banan bara för att vara snäll samt att få se den härliga dala-naturen men NEJ. Ska inte göra om misstaget jag gjorde tidigare i somras då jag körde ett långlopp sjuk och fick bryta och blev sedan sämre. Nej istället hoppas jag kunna komma tillbaka till en hyffsad nivå tills nästa helg då det blir dubbelt upp. Racer på lördagen sen mtb cupavslutning på söndagen.

Nu ska jag fixa lite sponsorgrejer till imorgon då jag skall ha ett föredrag om friskvård för ca 30 pers. Sen skratta lite åt idol sen följa heroes. Ouf, tufft schema som ni förstår.

Hela fredagen gick jag på ett rus ifrån torsdagens pace efter bil. Hade varit kul att få spräcka 100km/h vallen men det blev personbästa ändå med de där 95-97 km/h. Ni som är lite oroliga för eventuella skador vid en olycka så kan jag lugna er med att säga att jag har ju hjälm på mig.
Laddade fredag kväll med tacos och gott sällskap inför helgens svealandsmästerskap men nånting måste ha gått fel i själva laddandet för tidigt lördag morgon (kl 5) infann sig en lätt svullnad, med lite svidande, i halsen så det blev en lite whiskeyklunk omgående sen direkt tillbaks till sängen. Trots att det inte trollade bort bacillerna i halsen så är det ändå en medicin som man kan använda så där spontant utan dåligt samvete och det var ju dessutom lördag. Jag beslöt mig ändå för att deltaga i min sämsta diciplin, tempo, och det gick skitdåligt. Jag kom femma. Det hade jag varit ruskigt nöjd med om deltagarantalet varit mer än 10 personer men nu var vi fem deltagare. Japp, sist alltså.
Matte B är ruskigt stark på just detta och är Almby IK:s svar på csc:s Fabian Cancellara. Han vann och får i ett års tid köra i en speciell tempotröja på just nämda cykelform.
Vakna idag med mer snor i snoken och samma känsla i halsen som ett dygn tidigare. Bara att erkänna för sig själv  att kräma ur sig på ett xc-lopp inte hade varit ett bra alternativ så fick det bli ett lugnare (bitvis dock stenhårt) pass i härliga Kilsbergen som börjar inta härliga höstfärger. Vi körde en slinga som skulle passa klockrent på ett långlopp och tankar på ännu en tävling startade naturligtvis i huvet. Efter det passet så tjatade min lilla djävul i huvet "timmar timmar" så jag skarvade på lite upp i markaskogen för stigletning. Vänta nu...sjukdom, skarvande efter pass med polarna och stigletning...låter som en dalmas jag känner ;-)

Annars då? Hittat rätt inställning på kaffekvarnen så nu mals det bönor som direkt hamnar i moccabryggarn. Färskt ska det vara. Längtar redan till morgondagens frukost då det även skall provas Guarana-pulver till filen. Det OCH nymalet kaffe borde resultera i personbästa till jobbet.

"När man är frisk tänker man bara på cykel, när man är sjuk tänker man bara på att bli frisk."

Känner mig så lycklig o glad men som vanligt tycker jag att jag har ont om tid så det blir ett kort inlägg.
 Idag har jag kört pace bakom bil. Denna gång satt jag på bockstyrecykeln och Tina bakom ratten på opeln. Vi hade tänkt att använda oss av komradio med snäcka i örat så vi skulle kunna komminucera men de lade av innan vi kom ut ur stan så nu ligger de i sopkorgen. Jag är en sucker på adrenalin. När det gick som snabbast (95-97 km /h) i en svag utförslöpa så byttes min plågade min till ett leènde. Kollade in all data efteråt och upptäckte att cykeldatorn varit inställd för mtb, dvs 26 tums hjul, inte 28 som jag nu hade kört på. Den sista "etappen" som jag körde var 9:50 min lång och det stämmer ju oavsett storlek. Datorn visade dock en sträcka på 10,25 km och ett snitt på 62 km/h vilket jag hade varit nöjd med även om det varit sant men nu hade det gått längre och snabbare men frågan är hur mycket? Känner du att du har tid och lust att räkna om det så varsågod.
Farligt & roligt iaf. Precis som mtb-sporten.
Ska nu lära mig inställningarna på min kaffekvarn. Hur kunde jag leva utan en sån tidigare? Först adrenalin och nu koffein...Jag är djupt ned i drogernas källare

Jag nu är det slut på slang för min del, inte när jag pratar men när jag cyklar.

Vad tråkigt det är när människor i ens närhet frågar hur formen är eller hur det går på tävlingarna och man svara "jo tack, formen känns bra". När sen nästa tävling kommer så sviker benen vad knoppen just sagt. Igår kördes Bockstensturen som tillråga på allt var Nordiska Mästerskapen i Marathon (långlopp). Så här gick det för min del: Kvällen innan loppet så påverkades jag av flera som sa hur lerigt det skulle bli och att det till och med var halt o jäkligt på platta gräsåkrar. Därför panikinköpte jag ett nytt bakdäck på plats med bättre mönster för att försäkra mig om ett bra grepp men det fanns inget UST så det fick bli ett vanligt med slang. Vanligtvis kör jag slanglöst för att ha bra grepp och minimera risken för genomslagspunka. Starten gick och efter bara 5 minuters åkning var det ett ruskigt högt tempo och mina ben ville inte vara med där framme i täten. Huvet ville men vad hjälpte det när benen (även denna gång) bestämde. Lite senare, ca 19-20 km in i loppet så minskade trycket i bakdäcket lite väl snabbt och ett snabbt avhopp för att trycka i punkteringsspray sen på igen. Upptäckte snabbt att det ej täppte till de hål som jävlats så det fick bli ett nytt stopp för slangbyte. DEN biten gick bra ända tills luftpatronen skulle blåsa upp däcket på några sekunder. Den där j-lva manicken mellan patronen och ventilen funka ej och när jag skruvade ut den tog den med sig en del av ventilen. Några högljudda svordommar (förlåt till den barnfamilj som stod 5 meter därifrån) sen sprang jag 1 km till depån i hopp om att finna en pump. Här nånstans gav jag upp hoppet om att kunna göra en prestation som jag kunnat ge en OK-stämpel.
Fann en pump och trampade sen ikapp sambon som för länge sen passerat mig och tänkte att jag kunde göra henne sällskap runt BST för jag ville verkligen se banan då jag ej körde den förra året och året därförinnan så var den inställd. Väl ikapp henne, något uppgiven men ändå nöjd över att jag fortsatt trots alla problem så försökte jag börja tänka positivt och då..... PUNKA igen. En ny lång svordomsvisa som gjort Magnus & Brasse avundsjuka för med varken luft eller slang blev det svårare. Fick ställa mig och vänta på en vänlig gotlänning som gjorde tävlingsdebut på mtb och befann sig lite längre ned och hade både kamelback och sadelväska med prylar. Fick dock en slang av en vänlig själ ifrån Trosa-vagnhärad innan han kom. Tack, vem du nu är.
Pump kom, trampa ikapp sambon igen. Blev lite bakhjulsåkning ibland, tre kisspauser, lite tjo o tjimm med publiken längs med banan för att öka min glädje på denna resa.
Aldrig mer slang!
Matte B kom visst 7a, Tina 3a, summera det så blir det 73 (va?) där nånstans kom väl jag :-(

Åkte och tänkte på dagens nedvarvning varför jag inte kan prestera som jag tror att jag kan. Oavsett vilket område det gäller så måste man ibland rannsaka sig och erkänna för sig själv vad man är dålig på. Jag tror jag kom fram till mitt svaga kort. Jag tränar nog minst i hela elitfållan. Timmar är inte allt men nån stans finns det nog en brytgräns mellan träningstimmar och prestation.
Har iaf haft ett lovande samtal med en sponsor idag, något som lyser upp tillvaron. Och så har jag ju jobbat med motorsåg oxå idag. Samma schema imorn tror jag: Motorsåg & träning. VM går ju inte förrens på lördag.