nytt pers och firmans nästbästa
Jag och jobbarkompismats sprang ju i söndags. Vilade sen måndagen och dök upp i stan igår tisdag för att springa Grabbhalvan i firmans namn. Jag gillar verkligen att det är en sån aktiv ledning när det gäller fysiska aktiviteter. Det pratas redan om Midnattsloppet som går i augusti. Nu var det dock 5 km som gällde och vi var väl 7-8 st som deltog på grabbhalvan och stämningen var "vad snabb du ser ut fast du är tjock" och vi skrattade en hel del som vanligt. Doock kände jag att jag inte ville stå still ända fram till start så jag lämnade dom och höll igång.Mina Salomon x-series skulle äntligen få gå för fullt. Grymt sköna likt alla andra S-LABskor.
Grabbhalvan 2015
Stod strax bakom dagens favorit Per Sjögren men rycktes inte med bland de snabbaste löparna (tyckte jag iaf). Såg att två arbetskamrater öppnat något hårdare men tänkte att JAG var den klokare av oss för de borde väl stumna snart? Efter 500 m passerar jag den ena och strax efter det hör jag en bekant AIK-röst bakom mig. Ronny från Vintrosa röst strax bakom och vid ca 1 km passerar han mig och vi säger hej. Jag vet ju hur duktig han är och springer i en mkt jämnare fart än mig. Känner mig trygg att se hans rygg så länge och jag kollar då och då på klockan och ser att det känns så sjukt bra att ligga under 4-fart. Benen är fulla av spring som det sägs i Idas sommarvisa.
Då löpning på hårt underlag är rena döden för mitt icke-opererade ben så visste jag ju att förr eller senare så skulle jag stumna totalt i det benet. Jag försökte löpa lätt på de lätta partierna och då GPSen släpade efter så var den inte till mycket hjälp i mitten av loppet. Jag spanade och spanade efter min arbetskollega som gått ut hårdare än mig men såg honom inte.
Då årets bana på pappret verkade hårdare och långsammare än den ifjol så hade jag medvetet tagit det liiite lugnare i uppförsbackarna men i den sista brevid Nikolai-kyrkan så kom stumheten. Den resternade dryga kilometern på Drottninggatan var en plåga att hålla mig runt 4-fart.
Med 500 m kvar så var det aldrig tal om att göra en fartökning. Tror syranivån var bra hög då.
Passerar mållinjen på 20:11 (20:08 på min klocka) och blev grymt nöjd trots att arbetskollegan Daniel redan var i mål. Han hade 19:32 och en tredje kollega hade 20:37 så vi var alltså 3 st under 21 min. Firmans "sämsta " hade typ 27 min vilket sätter en hög standard tycker jag.
Idag har jag ont i underbenet så kroppen säger " ta mer rehab-tid, åk rullskidor och spring terräng ett tag till."
Bäst att lyssna på kroppen.
Blev ändå lite motiverad av att tävla (som vanligt alltså) och anmälde mig nyss till The run i Kvarntorp som avgörs på måndag.
Här är en film från förra året då både jag och Sara deltog. Jag var nöjd då med mina ca 44 minuter men FATTAR INTE ÄN IDAG hur man kunde vinna på 33:32 min. På den banan??
Kommentarer
Trackback