cykelola

Jag har alltid haft nära till känslor. Inte bara gråt utan oxå skratt. Jag kan lätt bli känslosam och alskar att skämta och så. Idag har detta påverkat mig 2 ggr.

Det som hände först var att jag i bil passerade en pappa som var hårdhänt mot sitt barn. Vill helst inte blogga om det för skulle jag återberätta historien här så skulle jag säkert bli förbvannad igen. Hur som helst så gillade jag det inte.

Det andra som jag reflekterat över idag är att jag lever mig in i mina adepters liv ganska mycket. Hjälper ju ett antal med träningsupplägg och när de presterar bra blir jag glad. När de lyckas och kör starkt blir jag jätteglad ända in i hjärtat. När de inte får till bra pass eller prestationer förstår jag nästan jämnt hur de känner. När det blir ännu tråkigare saker som sjuka barn, skador, nedstämdhet eller annan frustration från dom så når det mig oxå. Jag lever för/med mina adepter. Tycker de skall må bra. Jag vill verkligen att de skall må bra.

Engagemang.

 

Laddade träningsklockan förut och noterade hur få pass det var de två senaste veckorna. Som en liten tröst visar den inte när jag cyklar till och från jobbet och när jag kör Tapout XT. Blir dock att köra på hyffsat imorgon då jag och lillasyrran skall göra bergen till fots. Hoppas på ett långpass över 20 km.