cykelola

Kolla gärna in filmen nedanför. Den gör mig glad och stolt över att jag 3 av 4 starter klarat av detta äventyr. Som ni ser på filmen måste man inte vara superdupertränad för att klara av det men man bör vara förberedd både mentalt och fysiskt.

 

 

Jag märkte dagen innan att jag glömt 2 saker. Ett extra långärmat superunderställ men det som jag behövde ha med mig i camelbacken var iaf med. Tur det. Det andra som jag hade glömt var den supertunna skaljackan som oxå var en obligatorisk sak i packningen som man måste bära med sig. En jäkla tur då att det skalplagg som jag hade med mig förra året var nerpackat. Det hade jag tänkt att ha med mig på uppvärmningen om det skulle ha regnat.

Under tävlingen så valde jag bort stödstrumporna för ett par kortare då den blöta banan skulle medföra blöta strumpor och jag tänkte att de korta skulle ansamla mindre vatten än de långa. 3/4dels byxor och en kortärmad tröja + en löparkeps blev min utstyrsel. Jag valde oxå att starta med mindre vatten än vad jag hade planerat tidigare. Istället för en liter så tog jag med mig 7 dl och eftersom det var så sval temperatur så hoppades jag att det skulle räcka till den andra depån vid 25 km. Det räckte ca 22 km men det var ju bara att hålla ut.

 

 

Jag vet att jag var i rätt bra löparform i år. Visst kommer ångesten ibland om att man borde ha tränat mer men mina tester veckan innan och känslan i kropp o knopp var goda. Många av er vet ju att jag brukar gå ut lite för hårt och bränna mig på tävlingar. Det vet ju jag oxå så jag bromsade mig själv lite upp till första bergspriset. Sprang om personer där det kostade mig lite energi och låg i rygg och sparade mig så ofta chansen fanns. Kollade väldigt flitigt på pulsklockan och den visade att jag nästan aldrig var över tröskelpuls.Benen kändes precis så bra som jag hade hoppats på. Nu var det upplagt för en rekordtid.

Väl uppe på den dimmiga toppen av Välliste så tog jag första lilla filmen för jag tyckte situationen var ganska häftig.

 

 

 

Sen gick det utför kan man säga. Jag gillar att springa utför och har blivit ganska bra på det. Vi blev snart 3 st som höll samma höga fart oavsett om det var teknisk stig eller lätta breda traktorvägar. Det är inte jobbigt pulsmässigt att springa utför men man måste vara på alerten och hålla koll på fötterna. När det blir lättsprunget och lutar utför så tar det ganska hårt på musklerna. Här kom nog årets lärdom. Jag är inte säker på denna teori men efter ca 13 km lät jag så här:

 

 

I den stund som jag filmar går det förstås uppför i en gammal bäckfåra så där var det jobbigt men känslan i benen som jag hade 30 min tidigare var som bortbytt.

Vid ca 16 km var första vätskekontrollen som följdes upp med ca 2km grusväg. Jag valde att jogga lugnt där för att återhämta benen och vara så fräsch som möjligt till den terräng som väntade. 

Det blev aldrig så.

När det började gå uppför igen så började varje löpsteg att göra ont. Inte som mjölksyrafulla ben utan en annan slags smärta. Så här i efterhand kan jag jämföra den med den smärta som man har i benen dagarna efter en mara. Jag gick ofrivilligt. Småjoggade när det planade ut, försökte hänga med olika grupper av personer vilket funkade ett tag men sen återkom smärtan. Jag blev knappt arg utan en besvikelse som blev större och starkare spred sig i kroppen.

 

 

Tankarna på att bryta fanns förstås men det hade aldrig The champ gjort (du vet vem du är) så hans ord fick mig att fortsätta. Denna mara är så speciell att om det hade lossnat i benen hade ett pers fortfarande varit möjligt för det finns så många partier att hämta in tid på. Det var först vid stationen vid 25 km som jag gav upp mitt försök och bara ville ta mig runt.

 

Svårt att fatta hur brant det är här. Ungefär som en trappa kan man säga. ca 27 km in i loppet.

 

ca 3-4 km senare filmade jag igen:

 

Här var jag så slut att jag inte orkade hålla upp farten dvs temperaturen så jag fick användning för det skalplagg som tidigare bara hade suttit utanpå camelbacken.

 

Ännu lite senare men innan den sista toppen:

 

 

Min sluttid blev 5:19 och jag tror det gav placering 89 utav de 277 som sprang solo-klassen. I mål gick jag förbi alla som stod och åt våfflor med hjortronsylt och de som satt med kramper i gräset. Jag gick förbi alla tält ut på en avskild gräsplätt och grät. Så jävla besviken på mig själv. Så jobbigt att vara övertygad om att kunna sätta ett pers och gå ut så kontrollerat som jag gjorde. (skulle gå ut på samma sätt om jag gjorde om loppet om  en vecka). Va gick fel? Spelar egentligen ingen roll men istället för att kunna släppa den här maran så vill jag förstås försöka nästa år igen. En märklig paralell är att ju mindre jag har cyklat genom åren så har det gått sämre och sämre på maran?? Kanske hänger det ihop med att den totala träningstiden/ vecka har sjunkit oxå.

Hoppas jag får med mig familjen upp till underbara Åre även nästa år.

Min Suunto visar 1648 höjdmeter och hela 3800 kcal. Ändå känner jag mig fet och otränad idag. 

Som grädde på moset känner jag nåt i halsen idag oxå men det var väl nästan väntat då Nora snorar grönt sen flera dagar tillbaka och Sara pendlar mellan frisk och sjuk nästan jämt.

 

Ska försöka släppa den här besvikelsen nu men det är inte lätt. Hoppas rockstad Falun hjälper till :-)