orättvisa & ojämnhet
Vi diskuterade det här med barn och vår nya livsstil förut. Sara tyckte att hon gör mer än mig och det är nog sant att hon tröstar mer och av naturliga själ ger mer mat än mig. Jag känner mig otillräcklig många gånger då jag försöker trösta o trösta den kinkiga, skrikande Nora innan det går upp för oss att hon vill ha mat från mamma. O det är ofta detta lilla matvrak vill/behöver käka. Känner mig underlägsen. Diskution om mjölkersättning o bröstpump pågår.
Dagens träning
Ringde jobbarkompismats idag o sökte löpsällskap. Han var på. Jag hade väl typ 7 st intervallförslag men mentalt svag som jag är så blev det hans (8e) förslag som fick gälla. Han tyckte vi kunde jogga (värma upp) till Ljungstugan och sen köra 5 km-spåret på tid. Sagt o gjort.
Jag gick ut fort men ändå i en fart som jag tyckte kändes behaglig. Som vanligt när det gäller mig så var det FÖR fort och efter ca 2 km så stumnade jag. Då hade jag en lucka på kanske 20 sekunder till Mats. Jag fick sänka tempot rejält och jag kände hur mina gigantiska vader betedde sig som tegelstenar. Till slut så funkade de inte längre och jag fick ställa mig och stretcha ut. När Mats kommer ikapp försöker jag hänga på men benen vill inte så jag får släppa honom ganska omgående. Försöker nån minut senare att öka lite och märkar att avståndet emellan oss krymper lite men då märker jag återigen hur jag inte är återhämtat. Avståndet ökar något en stund.
När det sedan började gå svagt utför ner mot banvallen (ca 1,5 km kvar) så krymper avståndet ganska fort och ni tävlingsmänniskor där ute vet ju hur mycket det mentala spelar in. När man vid banvallen svänger uppåt så är jag i rygg på Mats och vi gör sällskap till där motionsspåret passerar droppet på mtb-spåret ungefär. Där det går utför mot den sista svinbranta backen upp mot grillplatsen så släpper jag på utför vilket inte är skönt med skittrötta ben och sen följs det upp med somsagt den där branta backen. Jag märker att han inte kan kontra i backen så detta 5-kilometers urblåsning har varit som en berg o dalbana. Jag klockar mig själv på 21:30 och Mats är ca 20 sekunder efter. Skönt att ha en jämn träningskompis för det gör att man pressar sig lite extra. Hade han inte varit med idag så hade jag nog bara gett upp när benen blev för fulla av mjölksyra.
Den dag (blir ungefär när elefanter kan flyga) jag går ut lagom hårt på denna 5a så kommer det att bli en bra tid men än så länge har jag inte lyckats. Mats har fortfarande rekordet på 19:48.
Vi blev båda jäkligt trötta av detta pass så det var nog nyttigt :-) Blev ca 1 mil innan vi var klara.
Nu: blöjbyte och sen Family guy
Kommentarer
Postat av: Irma
Mmmm känner igen er situation. Samma här. Antingen gillar man läget som mammi och bara ammar och ammar eller så kan man ju pumpa ur lite och testa om bebben vill ta nappflaska. Vi försökte det med Iza men hon var inte så sugen på att ta nappflaska som så liten bebis sååå bara att tutta vidare liksom. Och nu med pojken så är det samma lika mest mamma och amma :) Är ju förstås riktigt tufft för båda. För mamman att bebis är på en heeela tiden känns det som samt för pappan att när man ska till att hålla och försöka trösta så är det tutte som gäller. Men bebis blir större snart och det blir kanske liiite lättare ;)
Trackback