cykelola

Ikväll har jag ringt 112 och varit ganska nervös i väntan på ambulansen. I historien nedan är namnet Anders inte personens riktiga namn.

Under själva arbetsdagen idag har inge särskilt hänt. Det var efter arbetsdagen då jag och Sara åkte till klubbstugan för att snygga till området lite inför O-ringen som det allvarliga hände. Jag körde trimmer och S rensade boulebanan på ogräs. Jag tog en pause och pratade lite med klubbkompisen "Anders" om vart och varför det skulle trimmas. När jag går över ett av hindrena till klubbens hinderbana, den så kallade balansbommen, hör jag hur Anders tjoar till ca 4 meter bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur han viftar mot sina ben samtidigt som han börjar springa åt sidan. Runt benen ser jag hur det svärmar getingar. Anders åt ett håll, jag åt ett annat och jag tror att de flesta getingarna följer honom för jag klarar mig helt utan stick.

Knappa minuten senare möts vi vid den stora stocken vid info-tavlan. Ni som nån gång varit vid klubbstugan vet vad jag menar. Han nämner att han blivit stucken men sen är det inte så mkt mer med det. Snart går jag mot Sara som står 50 meter bort och rensar ogräs medans Anders sitter på stocken. Efter getingattacken har det bara gått max 3 minuter.
Jag hinner gå halvvägs till Sara när jag hör " öh...Ola...Jag mår inge bra..." Jag vänder mig om och ser hur Anders långsamt, nästan som i slow motion lägger sig ned på gräset. Fattar först inte kopplingen och han hade ju sagt att han inte var allergisk och jag trodde han bara hade fått ett fåtal stick. Han säger att han känner sig yr och har en konstig smak i munnen. Jag frågar om jag ska ringa efter någon, typ hans fru men han svarar " Nej hon e ändå 30 mil bort. Då märker jag att han svamlar och börjar svettas tydligt. Han försvinner ifrån mig mentalt och svarar inte riktigt klart. Jag frågar om jag ska ringa en ambulans men det tycker han är overkill. "Ring sjukvårdsupplysningen istället "tycker Anders. Där är det telefonkö och han blir snabbt sämre framför ögonen på mig så jag ringer 112.

Nu tänker jag inte delge minut för minut men det som är riktigt otäckt är att sitta intill någon som blir sämre och sämre, somna in (svimma av?) till o från. Några gånger kände jag efter hans puls oxå men då jag inte kände någon blev jag oxå lite svettig. Som tur var så såg jag iaf att han andades.
Ambulansen dröjer så jag ringer igen. De är då vid universitetet. Vid mitt andra samtal blir nog ambulansen en prio-1a.
När sjukvårdarna är på plats har Anders ett blodtryck på 60/40 men då var han lite piggare än minuten innan. Det är riktigt lågt kan jag säga. Kanske var det därför jag hade svårt att känna puls.
Han kräks en del innan han lyfts in i ambulansen. Sara åker med där då jag tar Anders bil ner till sjukhuset. Färden börjar nog som en prio-2, dvs utan sirener, berättade Sara för mig men när Anders svimmar av under färden åker sirener på och körningen bli snabb, jäklig snabb enligt S.


Nåja...Nån timme senare tittade jag till honom på sjukhuset och han var då okej förutom att han skakade efter att ha fått i sig lite adrenalin. Allt är snart som vanligt men det var en häftig upplevelse. Häftig så här med facit i hand men under resans gång var det lite otäckt.



Annars så tänkte jag träna först imorgon. Idag var det vila.