cykelola

Inge snack om vart man har tagit denna bild va? Cyklist nummer 4 från höger är jag. Fick en kanonstart men loppet var ca 64,5 km för långt..

Om jag säger trea i H30 och ungefär en 25e plats totalt i det 996 stora startfältet låter det bra tycker jag trots att det är min sämsta placering någonsin på Lida Loop. Det som inte är bra är den mer svårförklarade känsla jag hade inombords idag.
För nått år sedan bloggade jag om blåbär. Inte bara det goda, nyttiga bäret utan de cyklister som skall envisa sig högt upp i klungan trots att de inte har något där att göra. Nu är jag ett blåbär.
Fick som sagt ett bra utgångsläge i startbacken och de följande kilometrarna på motionsspåren men farten och de korta, branta backarna blev min död. Precis som på Billingeracet gör mina ben ont (riktigt ont) efter ca 4 mil. Varje brant backe tvingar ner mig på mellanklingan och kampen handlar då inte om konkurrenterna utan att bara ta sig upp för backen.

 Jag börjar nu märka att jag inte är i samma slag som tidigare år. Slits mentalt mellan prestationsångest och att jag numera bara kör för glädje. I veckorna har jag inga problem att hitta på annat än cykelträning. Beviset på det är t.ex ett lugnt cykelpass i måndags, thats it. Och det är verkligen cykelmusklerna som lyser med sin frånvaro för just nu har jag inga större bekymmer att jogga men jag får små krampanfall av att kliva ur bilen och jag stapplar fram.

Jag och patrik Paulsson tröstade varandra lite efter loppet. Han har haft en grym träningsvinter och borde vara på väg uppåt i karriären men får inte ut vare sig fart eller kraften i benen. Jag själv är inte heller nöjd om jag lyssnar till tävlingsdjävulen och smärtan i benen. Tror absolut INTE att jag är tränad för långloppen i år.

Stortplus idag var iaf att man fick lyssna lite på radiokanalen BANDIT när man var i närheten av huvudstaden.

Nu skall jag ta hand om mina ben, våra cyklar och lite smutstvätt.
Chingeling