vinnarskalle eller looser
Jag har tänkt många gånger om man verkligen gav allt. Det har varit på fys-test, en tävling eller en förlorad löpning med polarn till bussen. När det gäller mig så har det naturligtvis handlat om cykelrelaterade saker oftast, som om jag hade orkat hänga med i utbrytningen eller om jag gav bort spurten till konkurenten. Jag tror det här är en del av vad jag skulle vilja kalla vinnarskalle, att söka efter något som man vill förbättra tills nästa gång en liknande situation inträffar. Jag tror att om man hela tiden finner sig i att bara deltaga, ställa upp och kämpa så bra man kan så kommer man bara att bli en medelmåtta på motionsnivå.
Idag dök den där vinnarskallen upp och anklagade mig. Jag har blivit sjuk. Alla som älskar att träna vet hur jobbigt det är bli sjuk, ja psykiskt alltså. Som om att det inte skulle räcka med de fysiska plågor som dyker upp vid sjukdom.
Tränade i måndagskväll och på tisdag morgon var den ett faktum. Snor i snoken och deg eller nått annat trögt i huvet(mer än vanligt) och idag var det ännu värre. För några år sedan hade jag blivit stressad och frustrerad över utebliven träning och förmodligen satt igång förtidigt. Men sjuttsingen...jag har nog mognat lite, vuxen kommer jag aldrig att bli. För nu säger en liten, klok del i hjärnan att ta det lungt, det går över och bättre sjuk nu än på mallis om några veckor.
Jag har ändå jobbat båda dagarna vilket jag trodde jag skulle klara då jag kör budbil (fast bara två veckor till) och det är inte så jätte-fysiskt jobbigt. Kl. 15:30 idag slängde jag dock in handuken och gav upp! Orkade inte mera.... men redan på väg hem med släpande fötter så började vinnarskallen.... "hade du inte orkat till kl 17?? "ger du upp?" Däckade gott i soffan och hann se målgången på etapp 3 i Paris-Nice. Vilken tur (eller var det planerat). Det är alltid extra kul när en utbrytning håller ändå in i mål. Han har nog också en vinnarskalle.
Nu drar tv-soffan i min ärm och säger "kom, looser, kom"
träna på därute...era lyckliga satar ;-)