cykelola

Japp. Gick rätt bra idag med. Tyvärr var varken Fullana eller den där ruskigt snabba spanjoren på orbea-hojen med idag. Hade vart kul att se hur Marga hade klarat av den ca 12 km långa klättringen idag som inte var asfalterad utan istället var stenig som bara den. I år passade jag dock på att slänga några blickar utåt när jag nästan var uppe på toppen av backen som jag tror var på över 1000 höjdmeter.Jag önskar att jag kunnat ta en bild och visat er, för den utsikten hade man kunnat betala för. 
Några kilometer senare hände nått som skrämde mig. Ett gevärsskott brann av ca 150 meter på min högra sida när jag trampade där ute i min ensamhet. Kändes som jag var helt ute i bushen och kanske kommit in på någons privata marker, för jag hade inte sett några banmarkeringar på ett tag heller. 
Eftersom jag ledde tävlingen innan start så blev tempot inte så farligt som de två tidigare etapperna och nu ikväll känns benen rätt ok. Efter en förhoppningsvis god natts sömn och en härlig frukost ska jag ta beslut om det blir racertävling imorn. jag är ju ändå här för att bryta ned kroppen och jag kan ju lika gjärna vila på måndag när det är lite fler butiker öppna.

Dagens äventyr var inte slut efter prisutdelningen för jag och Tina skulle få skjuts tillbaka till vår stad av tävlingsledarn. I den skåpbil där våra cyklar skulle fraktas stod det även tre motorcrosshojar som de hade använt under tävlingen men de var "ordentligt" surrade visade en spanjor. Vi vinklade och knåpade in våra två mtb:s brevid crossarna och började köra. Efter ca 150 meter hör jag hur crossarna välter där bak. Fan, min nya carbonhoj. Detta manjana-land sa jag högt. Vi stannade och lastade om och vad jag hitintills har sett så har jag bara fått fläskiga repor på gaffelbenet.
Det är en rätt nöjd Ola som idag rapporterar från ett rätt soligt Mallis.
Tjing tjong, hjälmtvång